Goddagens!
Livet som soldat verkar inte vara lätt. De ser kamrater dö och lider själv, kanske av hemlängtan, kanske av svält. Men i den mörka tunneln brukar man ofta skymta ljuset. Grabbarna hade det ju ändå roligt tillsammans när de inte krigade vid fronten. Det Paul beskriver som det bästa ute i kriget och bland barackerna är kamratskap. De skrattar tillsammans och gråter tillsammans. De citat jag valde var just det dem tyckte var roligt och det dem skrattade åt efteråt.
"Alla, som kan spela piano, kommer fram. Rättning höger. Anmäl er i köket till att skala potatis. Vi frossar i minnen. Kropp skrattar plötsligt och säger- ombyte av tåg i Löhn. Det var vår furirs käraste påhitt(...)"
Himeltross ville inte att de skulle gå fel när de skulle byta tåg i Löhn "på riktigt", så han övade med dem inne i barackerna.
"Sängarna föreställde viadukten, och var och en satte sig på vänstra sängkanten. Sedan kom kommandoropet: ombyte av tåg i Löhne! och blixtsnabbt kröp alla under sängarna och upp på andra sidan. Det övade vi timtals."
I kap 4 beskriver Paul hur de åker mot fronten. De ska visserligen inte ända fram, utan bara till skansarna, men alla är oroliga innerst inne. De erfarna militärerna, som Paul, Kat och Tjaden visar inga tecken på nervositet, eftersom de är tränade till det, att bli tjockhudade och oberörda. Men de unga rekryterna är upphetsade. Snart kommer de dock att lära sig att bli hårdhjärtade. När skott börjar avlossas och kanoner dåna, är Paul glad att de snart går tillbaka till barackerna. Ingen säger något, men Paul beskriver jätte tydligt (på sida 35, ska inte skriva ner allt här) hur de förändras. Paul hatar fronten, och beskriver den som en hemsk malström. Fastän alla spelar opåverkade, har dem en inre fasa av något slag, kanske, att man inte kommer att återvända till barackerna och öva "ombyte av tåg i Löhn" någon mer.
Hejsan!
Ett citat som beskriver deras glädjeämnen är:
''Sedan glider samtalet över till kaserndrillen. Därvid dyker en bild upp för mig. Glödande middag på kaserngådern. Hettan står alldeles stilla över den öppna platsen. Kasernerna ligger som utdöda. Allt sover. Man hör endast några trumslagare, som övar sig, någonstans har de ställt upp sig att öva, oskickligt, entonigt, slött. Vilken treklang: middagshetta, kaserngård och övningar på trumma! Kasernfönsterna är tomma och mörka. I några av dem hänger linnebyxor på tork. Man ser med längtan dit bort. Logementen är svala.''
''Å, ni mörka, unkna logement med järnsängarna, de sträckta sängarna, skåpen och bänkarna framför. Ni kan rentav vara föremål för längtan; här ute utgör ni till och med en sagolik reflex av hemmet, ni skrubbar, fulla av dunster från matrester, sömn, rök och kläder!''
Jag valde de här citaten för att de beskriver hur mycket de längtar till kaserngården och att den gör de på gott humör.
''Dessa första minuter då masken beslutar över liv och död: är den tät? Jag känner till de fruktansvärda scenerna på lasaretten: gasskadade, som under dagslånga kvävningsanfall spyr ut de förbrända lungorna bitvis. Försiktigt andas jag med munnen tryckt mot behållaren.''
Det här citatet beskriver Pauls rädsla mot gasen från gasgranaterna och han tänker på dem som har blivit gasskadade och är själv rädd för att bli det.
Hej, hej, hej, Jonas!
Jag tycker att dina val av citat är mycket intressanta. De tänker tillbaka och kommer ihåg gamla minnen tillsammans.
Och sedan deras fasa mot röken. Verkligen sant att han fruktar att det kommer att sluta med honom som han sett andra sluta; genom att kvävas till döds på de mest plågsamma och skräckfilms aktiga sätt.
Och inte bara gasen, tycker jag. Han beskriver att en hästs skri, när den blivit skadad, inte kan jämföras med en människas. Det är verkligen fruktansvärt hur djuren dör vid fronten, och jag håller verkligen med bonden; Djur har inget med kriget att göra!
På återseende!
Hej på er alla!
Nu har jag läst vidare kapitel 3 och 4 och framföra mina tankar kring dem.
Paul och hans kamrater börjar anpassa sig till livet på fronten. Nya rekryter kommer regelbundet för att ersätta de som har stupat i strid. För Paul är fronten som en hemsk malström. Även om man är långt borta från stridens hetta, så känner man hela tiden krigets järngrepp om ens själ. All motstånd är meningslöst.
Oavsett förhållandena strävar människan alltid efter att fylla tomrummet med något vardagligt, något som man kan klamra sig fast vid, för att inte gå under, som t.ex. att tippa på luftstrider. Men, kan man kalla det ett riktigt glädjeämne? De pratar inte så mycket om hemlängtan och livet innan kriget. Jag tror att detta är för smärtsamt. De tar livet som det kommer och lever från dag till dag, eller snarare från timme till timme. Alla mänskliga känslor är ytterst dämpade.
Jag har läst de här två kappitlen om och om igen, men riktigt ljusa stunder i dessa soldaters liv hittade jag inte. Man kan skratta gott när man läser vissa episoder ur deras liv i kasernerna, men jag tror inte soldaterna upplevde de som särskilt roliga. Bäst skrattade jag åt Kropps funderingar om hur alla världens krig skulle undvikas (sida.28):
”Varje krigsförklaring skall ha karaktären av en folkfest med entrébiljetter och musik som vid en tjurfäktning. Sedan skulle på arenan de båda ländernas ministrar och generaler, klädda i badbyxor, gå löst på varandra med knölpåkar. Den, som blev över, hade säkrat segern för sitt land. Det skulle vara mycket enklare och bättre än nu, då folk, som inte hade med saken att göra, slogs med varandra[…]”.
Jag tycker att en sådan lösning verkligen skulle få alla makthavare att tänka efter innan de startar ett krig.
Fortsätter man läsa boken, ser man hur kriget förändrar soldaternas mentalitet. Jag har valt följande citat som jag tycker beskriver lidande, elände och fasor:
”Elden har upphört. Jag vänder mig om och vinkar på de andra. De klättrar upp och river gasmaskerna. Vi lyfter upp den sårade, en håller i hans spjälkande arm. Så snubblar vi hastigt därifrån.[…]Det är en rekryt, som ligger på marken. Han ena höft är nedsmord med blod; han är så utmattad[…]. Han har inte kräkts, det är ett gott tecken. Vi blottar höften. Den är en enda gröt av kött och bensplittror. Leden har blivit träffad. Den här pojken kommer aldrig att kunna gå mer.[…]Först nu ser vi, att hans högra arm blöder. Kat river upp två förband och lägger dem så brett som möjligt, så att det täcker såret. Jag letar efter en tygbit för att få något mjukt ovanpå. Vi har ingenting att linda om[…]. Kat ser sig om och viskar:
- Skulle man inte helt enkelt ta till revolvern, så det blir slut?
Pojken kan knappast överleva transporten, och han har högst ett par dagar kvar.[…] Nu är han bedövad och känner ingenting. Om en stund kommer han att bli gällt skrikande bylte av outhärdliga smärtor. De dagar, han ännu har kvar att leva, betyder för honom ett enda rasande lidande. Och vem har någon nytta av, om han får vara med om det eller inte[…]. Vi hämtar en bår. Kat skakar på huvudet. – Såna unga pojkar . . Han upprepar: – Såna unga, oskyldiga pojkar…”
Jag tror inte att någon av soldaterna skulle fundera på att ta livet av en svårt skadat människa om det hade varit fredstid. Kriget gör att allt syns klarare, skarpare. Att spara lidande går före alla formaliteter.
Hej Allihopa!
Jag har nu läst vidare till kap.3 och 4.
Den här uppgiften var lite svårare just när det gällde att hitta ett glädjeämne eftersom det är just i de här kapitel som man börjar se hur svårt livet för en soldat kan vara.
Efter att ha läst dessa kapitel om och om igen så hittade jag ett citat som kan vara som "ett litet ljus i mörkret" jag tror nog att man skulle kunna kalla en glädjestund i ett sådant sorgset liv sådär.
Här kommer glädjecitatet:
" Hettan står alldeles stilla över den öppna platsen. Kasernerna ligger som utdöda. Allt sover. Man hör endast några trumslagare, som övar sig, någonstans har de ställt upp sig att öva, oskickligt, entonigt, slött. Vilken treklang: middagshetta, kaserngård och övningar på trumma! "
Jag tycker det här citatet beskriver väldigt konkret att fastän de var i krig så kunde de ändå ha bra stunder tillsammans.
Det var mitt glädjecitat, att hitta et citat som beskriver fasor var däremot inte lika svårt, det svåra var att kunna välja en av de alla som jag tyckte passade bra.
Här kommer ett mycket konkret och bra citat som beskriver fasor:
" Dessa första minuter då masken beslutar över liv och död: är den tät? Jag känner till de fruktansvärda scenerna på lasaretten: gasskadade, som under dagslånga kvävningsanfall spyr ut de förbrända lungorna bitvis. Försiktigt andas jag med munnen tryckt mot behållaren."
Jag tycker det här citatet beskriver mycket väl rädslan till döden i det här tillfället då p.g.a. gasgranaterna.
Det här var mina citat kommentera gärna om ni håller med eller kanske tycker annat! :)
Tjabba Karin Sandel!
Jag kan intet annat än att hålla med. Dina val av citat är en fullträff på glädjeämnen och fasor. Jag var faktiskt tvungen att bara skumma igenom meningen som beskriver hur människor dör när de andats in gasen. Jag förstår vilken panik man grips av när man slås av tanken att ens mask, enda gränsen mellan liv och död, inte är tät. Man stirrar på den osande döden runt en genom lite plast och tänker bara en enda tanke: Tänk om den kommer in....
Hej, hej, hejdå!
