Goddag goddag!
I boken beskrivs det vilket obarmhärtigt dödande som råder ute på fälten, vid skyttegravarna. De måste stå ut i skyddsrum utan mat och springa fram och mörda människor, människor med samma rätt till liv som dem. Utomordentligt detaljerat målas det upp för läsaren hur de dödade. De sköts inte barmhärtigt i huvudet och dog innan de ens förstått det själva, utan lidande, utan smärta. De stacks och sprättades, sågades och höggs... Med spade! De mejades ner av kulsprutor, sprängdes i bitar av artilleriet och gick upp i rök i granatelden.
Min fråga till denne Paul:
Du skriver med jämna mellanrum i boken hur ni har tränats till att bli sådana odjur, om inte värre! Hur ni blir mer erfarna efter varje anfall och lär känna alla ljud och vapen som en hemmafru känner sitt hem... Men hur gör ni på detta obarmhärtiga och omänskliga sätt, och sedan sätta sig vid barackerna och spela kort och dricka?! Du vet vilken fruktansvärd verkan dessa hemskt effektiva gaser orsakar, och med det i åtanke slänger du denna tub på män i ungefär din ålder!
Med vilka metoder, vilken träning, vilka slagord, hetsar de er till att utföra något så hemskt! Du ser dina kamrater dö, en efter en... Men du tänker kanske inte på att det är någon annans kamrater som dör på motsatta sida, i oerhörda plågor. Vad har generalerna gjort med er???
Anledningen till att jag frågar beskrivs ovan, så jag ska nog inte ta det igen; detta hänsynslösa skövlande av liv.
Paul hade nog sagt att just i den stunden, tänker man inte på något annat än sig själv. Om Paul inte dödar honom framför sig, blir han själv dödad. Han säger att han inte tänker över huvudtaget. De är hjärntvättade, rakt ner på djupet. De hetsar soldaterna till att det är Tyskland som har rätt, och Trippelentanten som har fel, och måste besegras. Vad de sa mer detaljerat och de verkliga metoderna är till största del hemligstämplat...
Hej så länge! Trevlig Ledighetsvecka! (Sportlov!)
Hej!
Jag skulle fråga Paul Bäumer om han skulle vilja fly och inte vara soldat längre, för Paul tycker att krig är som en hemsk malström som suger en åt sig och är rädd för att dö.
Jag tror att Paul skulle svara att han ville det, men även om de kom tillbaks hem skulle inte känslan vara samma som förut. De har blivit råa, sorgsna och ytliga av skyttegravarna och kriget. De längtar hem igen, Paul längtar speciellt till stillheten.
Jag skulle fråga Himmelstoss hur det känns att vara furir för soldaterna i nionde plutonen, eftersom han var brevbärare från början och för att Paul och hans kamrater avskyr honom och har slagit ihjäl honom en gång innan de skulle fram till skyttegravarna.
Jag tror att han skulle svara att det han tyckte om det, eftersom han får bestämma och ge order till soldaterna, han har en högre rank... Men innerst inne så känns det nog inte så bra, för att han är väldigt hård och sträng och har ingen medkänsla. Han har några som avskyr honom och han har ingen kärlek mot andra.
Fråga 1 till Paul Bäumer:
Kriget har gjort dig och dina kamrater till levande döda: råa och känslolösa. Ni kan inte längre känna varken glädje eller sorg. Ni vet att det blir jättesvårt att återgå till det vanliga livet efter kriget. Men trots allt detta undrar jag, om det finns någonting som du skulle sakna från din tid på fronten efter krigets slut?
Med all säkerhet skulle Paul svara mig att det är kamratskapet mellan soldaterna, som var det enda värdefulla han ville ta med sig till livet efter kriget. Det är kamratskapet som hjälpte ungdomarna, att uthärda krigets fruktansvärda fasor. Utan det skulle de definitivt gå under. Samma öde har fört samman de tillsynes olika personligheterna. Det här osynliga bandet skulle utan tvivel bestå, även efter kriget.
Jag tycker att denna fråga är lite kontroversiell men minst sagt intressant att få svar på. Vi människor försöker alltid söka någon tillflykt, inklusive i de svåraste förhållandena.
Till Himmelstoss skulle jag ställa frågan om han ångrar sitt sätt att behandla unga soldater på. Jag undrar om han förstår, att de auktoritära och respektlösa uppfostringsmetoderna gör mer skada än nytta.
Svaret skulle troligen bli att Himmelstoss inte plågade soldaterna med flit, utan handlade för deras bästa i enlighet med de värderingarna som han själv hade. Men den grymma verkligheten, som Himmelstoss mötte vid fronten blev på något sätt vändpunkten i hans uppfattning om plikt och moral.
Denna fråga är intressant för att få veta om en sådan trångsynt människa, som han, kan ändras överhuvudtaget.
Kommentar till Carl Remarque
Jag tror inte att de hade så mycket tid att fundera på krigets konsekvenser för den motsatta sidan. Den militära utbildningen som de gick på var utformad så att det fanns inte plats för eftertanke och funderingar. Den förvandlade de från individer till levande krigsmaskiner.
Kommentar till Jonas Steinbeck
Jag tror inte att Paul och hans kamrater verkligen SLOG IHJÄL Himmelstoss. För då skulle han inte kunnat fara till fronten, utan hade varit död. Du menar väl att de gav honom en rejäl omgång:).
Svar till Valle Linna
Inte bokstavligt talat ;P
Kommentar till Valle Linna
Det var ju precis det jag sa... ;)
Svar till Valle Linna
Jag håller med dig om att kamratskapet var viktig på livet vid fronten. Utan kamrater vid fronten skulle man nog bli så deprimerad att man tog livet av sig. De hjälper varandra i alla situationer och stödjer varandra. Man kan tala om allt med varandra och de förstår en.
Jag tyckte din fråga var en mycket bra fråga för det är ju alltid intressant att få veta om det verkligen finns något positivt med kriget.
Hej! Allihoppa , det här var verkligen en kul uppgift!
Min första fråga till Paul skulle nog vara :
Hur kändes det att varje dag vakna och inte veta om man skulle dö eller leva? För det är ju någonting som man alltid tänker på under krig ellerhur?
Jag kan inte riktigt veta vad Pauls svar skulle vara, men jag kan tänka mig att det skulle var något som :
"Livet under kriget är väldigt hårt.Man måste alltid vara på sin vakt just på grund av att man som du sa, aldrig vet när eller om man kommer att dö.
Sedan tror jag att han skulle säga något som :
...Men nyckeln till att inte vara rädd är att vara stark och tänka på de som händer just nu och inte det som kommer att hända...
Till Himmelstoss skulle jag precis som Valle Linna fråga om han ångrade sina respektlösa och auktoritära uppfostringsmetoder som gjorde att han behandlade soldaterna på det viset.
Jag tror nog att han skulle svara att såklart att han ångrade det. Men att det ändå var hans sätt att gömma hans rädslor och istället visa sitt starka jag... Eller något åt det hållet.
