Hej!
Jag tycker att boken är lite svår att förstå, det finns ord som jag inte förstår, men den verkar ganska bra och det kommer bli spännande att fortsätta läsa och komma in i boken...
Den verkar vara en bok som ger mycket bilder i huvudet om hur det skulle kunna vara vid tiden då första världskriget bröt ut. Den verkar mycket känslofull och spännande och påverkande, sättet hur man ser på första världskriget.
Några rader som jag tycker är välformulerade:
''Utanför dörren känns mörkret och vinden som en befrielse. Jag andas så djupt jag förmår och känner som aldrig förr den varma och milda vintern mot mitt ansikte.''
''Mina lemmar rör sig smidigt, jag känner styrkan i alla leder, jag fnyser och flåsar. Natten lever, jag lever.''
Jag tycker att dessa rader beskriver hans känslor på ett bra och man kan känna de inom sig, de griper tag i en och man får bilderna i huvudet.
Hej!
Jag tycker att boken är lite svår att förstå, det finns ord som jag inte förstår, men den verkar ganska bra och det kommer bli spännande att fortsätta läsa och komma in i boken...
Den verkar vara en bok som ger mycket bilder i huvudet om hur det skulle kunna vara vid tiden då första världskriget bröt ut. Den verkar mycket känslofull och spännande och påverkande, sättet hur man ser på första världskriget.
Några rader som jag tycker är välformulerade:
''Utanför dörren känns mörkret och vinden som en befrielse. Jag andas så djupt jag förmår och känner som aldrig förr den varma och milda vintern mot mitt ansikte.''
''Mina lemmar rör sig smidigt, jag känner styrkan i alla leder, jag fnyser och flåsar. Natten lever, jag lever.''
Jag tycker att dessa rader beskriver hans känslor på ett bra och man kan känna de inom sig, de griper tag i en och man får bilderna i huvudet.
Goddag,
Jag tycker att denna bok äro väldigt intressant. Den berättar en sann historia på ett sant sätt. Boken har ett lite väl invecklat språk, men samtidigt väldigt simpelt beskrivet. Svenskan känns gammaldags. Vissa ord kan man inte, eftersom de har med armeèn att göra, men det leder inte till att man inte begriper handlingen i boken.
En välformulerad, men observera, väldigt tragisk mening är när han beskriver hur Kemmerich, en vän till honom, håller på att dö. Franz var tvungen att få benet amputerat, men på några timmar försämras han radikalt.
"Hans läppar är försvunna, hans mun har blivit större, tänderna sticker fram och ser ut som om de vore av krita. Köttet är infallet, pannan välver sig hårdare, kindknotorna står ut. Skelettet arbetar sig igenom. Ögonen sjunker redan in. Om ett par timmar är det slut."
Att man ens klarar av att beskriva sin krigskamrat som håller på att dö... Han säger att han har sett många som har gått hädan mitt framför ögonen på honom, men att han aldrig har kännt en sådan sorg över att se en ungdom i hans ålder avlida. Det som händer efteråt beskriver Jonas Steinbeck.
På återseende!
Carl
Goddag!
Jag tycker att denna bok är väldigt bra. Den har dock ett lite gammaldags språk, så den äro lite svår att förstå ibland. Men det gör inte att man inte förstår bokens innehåll. Beskrivningarna är enkla. Ibland dyker det upp ord som man ej har någon aning om, eftersom det innefattar militären, men man förstår handlingen i alla fall.
Boken känns realistisk, eftersom den är sann och baserad på äkta material.
Jag tror att boken kommer att bli interessant att läsa. Berättelsen är riktig, så det kommer bli en annorlunda läsupplevelse.
De här meningarna var väldigt, observera också dramatiska och sorgsna, välformulerade.
Hans kompis Kemmerich har varit tvungen att få benet amputerat. Franz ligger i sjuksängen och ser sin sista stund slippa ut ur hans grepp.
"Hans läppar är försvunna, hans mun har blivit större, tänderna sticker fram och ser ut som om de vore av krita. Köttet är infallet, pannan välver sig hårdare, kindknotorna står ut. Skelettet arbetar sig igenom. Ögonen sjunker redan in. Om ett par timmar är det över."
Han hade sagt att han hade sett flera gå hädan mitt framför hans ögon, men att han aldrig upplevt en sådan sorg. Att se en kamrat avlida mitt framför ögonen... Jag förstår inte ens hur han klarar av att skriva ner det...
Meningarna beskrev dock hur nog de flesta dog under andra världskriget. Plågsamt, halvt invalid, efterlämnande en familj, som syskon, eller med fru, barn och kanske en mor och far.
På återseende!
Carl
Hej
Här kommer min första kommentar.
Vi har börjat läsa E M Remarques roman "På västfronten intet nytt". Utan att överdriva kan man säga att detta är en av de bästa krigsromanerna i världslitteraturen. Boken handlar om den unge tyske soldaten Paul Bäumers livsöde under 1:a världskriget.
Redan från de första sidorna börjar vi förstå att författarens mål är att visa oss krigets fula ansikte. Han beskriver hur en generation blev berövad sin livsglädje, entusiasm och passion. Kriget gör de hårda, hjärtlösa och råa. Sådana egenskaper är nödvändiga för att överleva.
Jag tror att Remarque vill visa oss skillnaden mellan äkta patriotism och militarism.
Det var inte lätt för mig att välja bland författarens många lysande beskrivningar och funderingar. Jag har valt 2 som jag tyckte var de bästa:
1. Unge Paul berättar om sin klasslärare Kantorek och hans påverkan på elevernas beslut att vilja gå med i kriget:
"Under gymnastiktimmarna höll Kantorek så långa föredrag, att vår klass till slut under hans ledning i samlad trupp drog till distriktskommandot och anmälde sig. Jag ser honom ännu framför mig, när han med glödande blickar stirrade på oss genom glasögonen och med gripen stämma frågade: - Följer ni med, kamrater?
Dessa uppfostrare har ofta sina känslor liggande färdiga i västfickan; de delar också ut de i timtal. Men det tänkte inte vi på då...
Människorna hade inte ju ingen aning om, vad som skulle komma. Förnuftigast var egentligen de fattiga och enkla människorna; de höll kriget för en olycka, medan de som hade det bättre ställt, inte visste till sig av glädje, fastän just de borde ha kunnat förutse följderna mycket bättre...
Det finns ju tusenden av Kantorekmänniskor, som alla var övertygade om att de på ett för dem bekvämt sätt gjorde sitt bästa."
Jag undrar om Kantorek var själv lika angelägen att anmäla sig som frivillig och bli skickad till fronten?
2. "Sedan vi kommit hit, har vårt föregående liv skurits bort, utan att vi gjort något direkt för det...
Kantorek skulle ha sagt, att vi just hade stått på tillvarons tröskel. Något liknande var det väl också. Vi hade ännu inte slagit rot. Kriget har spolat bort oss...
Men vi har gripits av det och vet inte, hur det skall sluta. Vad vi vet, är just nu bara att vi på ett egendomligt och vemodigt sätt är förråade, fastän vi fördenskull inte känner oss mer sorgsna än under det vanliga livet."
Kriget slår hårdast mot unga människor. Soldaterna blir känslomässigt avtrubbade av krigets brutala verklighet. Detta sätta djupa spår i en människa för resten av livet.
Jag tycker att boken är väldigt intressant fast ibland man måste kämpa sig igenom ord. Men boken berör en på ett speciellt sätt. Jag kan inte tänka mig att gå igenom samma sak och det är bara några få år skillnad mellan mig och huvudpersonen. Det är svårt att förstå för oss som lever i frid att sådant har existerat och man kan befinna sig i samma situation.
En av dem citaten som berör mig verkligen:
"- Kriget har fördärvat allt för oss.
Han har rätt. Vi är inga ynglingar mer. Vi vill inte längre storma världen. Vi är flyktingar. Vi flyr för oss själva. För vårt liv. Vi var aderton år och började älska världen och tillvaron; vi måst skjuta på det vi älskade. Den första granaten som kreverade träffade oss i hjärtat. Vi är avskilda från all aktivitet, från strävanden, från framsteg. Vi tror inte längra på sådant; vi tror på kriget."
/Karl Johan Olof
Jag tycker att bokens handling verkar mycket intressant eftersom den är ju baserad på en verklig händelse.
Boken har rätt så invecklat eller rättare sagt ett gammaldagsspråk som gör att man ibland har svårt att hänga med men det är ändå inte ett så stort problem om man verkligen koncentrerar sig och läser boken noggrant.
jag valde det här stycket:
" Jag ser ner på mina stövlar. De är stora och klumpiga, byxorna är instuckna i dem; när man står ser man tjock och kraftig ut i dessa breda rör. Men när vi går för att bada och klär av oss har vi plötsligt åter smala ben och smala axlar. Då är vi inte några soldater längre utan nästan gossar; Det är ett egendomligt ögonblick när vi är nakna, då är vi civila och känner oss också nästan så."
Varför jag valde just detta stycke var föratt det visar att soldaterna inte var tränade för det här alltså hur svårt det egentligen var för dem.
Soldaterna var ju vanliga civila människor som var tvugna att lämna sina hem och familjer utan att ens veta óm de skulle kunna återvända.
Varför jag berättar det här är för att allmän värnplikt är åtminstondne en av de (som jag tycker är dåliga) saker i historien som har kunnat ändrats alltså förbättrats.
hejsan allihopa,
Mitt namn e Kathrin Blixten och
jag tycker boken västfront intet nytt är som en tidsmaskin, den tar mig in i soldaternas ögon den ger mig en inblick på hur tufft livet var i skyttegravarna och allt elände som de fick leva i, bomber kommandes från alla håll, döda lik och svält.
Boken är rätt så enkel att läsa men det finns tillfällen då jag måste använda den gammla hederliga ordlistan för att förstå vissa ord.
Det jag vill dela med mig också är ett stycke som jag fäste mig vid och som gav mig ett rätt stor inblick om hur soldaterna levde i ständig rädsla.
"Hans läppar är försvunna, hans mun har blivit större, tänderna sticker fram och ser ut som om de vore av krita. Köttet är infallet, pannan välver sig hårdare, kindknotorna står ut. Skelettet arbetar sig igenom. Ögonen sjunker redan in. Om ett par timmar är det slut."
hejsan allihopa,
Mitt namn är Kathrin Blixten och
jag tycker boken västfront intet nytt är som en tidsmaskin, den tar mig in i soldaternas ögon den ger mig en inblick på hur tufft livet var i skyttegravarna och allt elände som de fick leva i, bomber kommandes från alla håll, döda lik och svält.
Boken är rätt så enkel att läsa men det finns tillfällen då jag måste använda den gammla hederliga ordlistan för att förstå vissa ord.
Det jag vill dela med mig också är ett stycke som jag fäste mig vid och som gav mig ett rätt stor inblick om hur soldaterna levde i ständig rädsla.
"Hans läppar är försvunna, hans mun har blivit större, tänderna sticker fram och ser ut som om de vore av krita. Köttet är infallet, pannan välver sig hårdare, kindknotorna står ut. Skelettet arbetar sig igenom. Ögonen sjunker redan in. Om ett par timmar är det slut."
