Halloj, halloj!
Jag föredrar att berätta om situationen i kap. 9, för den var ju heltokig! Ja, sorgligt också, sanne mig, men jag tror att jag kan krama fram mer om denna underliga situationen Paul ramlar in i!
Miljö och omgivning är förstås slagfältet. Paul och hans grupp skulle smyga fram för att undersöka hur nära fienden befann sig. Paul kommer bort och irrar omkring bland kratrar som bomber åstadkommit, taggtrådar och sönderslitna människor i skogen. Han kryper ner i ett gigantiskt hål i marken och avvaktar. Paul hör trupper närma sig, men de försvinner snart. Plötsligt faller (enligt Paul; hoppar) någon ner i gropen. Paul drar sin kniv och sticker soldaten med den. Mannen blir liggande och snart upptäcker Paul att det är en fransman. Han får samvetskval och försöker hjälpa soldaten, som rosslar av ansträngning. Till en början blir soldaten rädd. Jag kan föreställa mig... (Hur soldaten förmodat att han ramlat på något vasst och hur han beskådat en svart skepnad stiga fram ur skuggorna, och sakta skridit mot honom. Han måtte ha trott att det vore självaste Döden som stigit fram och velat begära hans själ!)
Paul försöker vårda den skadade soldaten. Fransmannen bli dock rädd och hans ögon fylls med en obeskrivbar skräck. På brokig franska försöker Paul förmedla ordet "kamrat", ett ord han håller kärt. Efter ett tag lyckas han, upptäcker att soldaten blöder, plockar fram sin förbandslåda och påträffar till sin stora besvikelse att bandaget inte räcker. Han plockar fram sin kniv för att skära upp soldaten skjorta, och återigen grips mannen av panik. Paul står inte ut med att se hans lidande ögon, och sluter dem. När han använt strimmorna som förband, sätter han sig och lyssnar. Han lyssnar på soldatens rosslande andetag, på sin kurrande mage, på strupen som törstar efter vatten. Han hör lysraketer som då och då lyser upp himlen med ett sprakande sken. Tja, man kan säga att Paul blir temporärt sinnessjuk. Han översköljs av ånger för sitt dåd och börjar spekulera och filosofera om allt möjligt om denne soldat. Han börjar tänka som en människa.
"Han är uppskattningsvis lika gammal som jag, kanske äldre. Han har kanske hustru och barn och yrke. De kommer att sakna honom. Han dör, till följd av min oaktsamhet. Jag vill inte veta hans namn, då kan jag glömma honom lättare."
Efter ett tag plockar Paul ändå fram hans plånbok och får reda på nästan allt om honom. Soldaten dör, och tystnaden gör Paul ännu tokigare.
"Jag ska göra allt jag kan för att ställa allt tillrätta! Jag ska skriva brev till din familj, återuppta ditt jobb, ja, allt!"
Paul räddar sig snart och sluter upp med resten av gruppen. Han tänker att han inte kommer att göra det han har lovat i vansinneskratern, och han är medveten om det.
Gudskelov! Äntligen Paul! Börjar en bit av människohjärta träda fram i dig! Jag tycker att det är en hemsk situation. Att inte bara ligga i ett hål med en döende soldat, utan också vara skyldig till hans död måste vara fruktansvärt! Men Paul agerade på sin "soldatiska instinkt" att döda innan han själv blir dödad, och det kostade honom några vettlösa timmar i bombhålet. Att ändå försöka föra bot för sina synder, fastän det äro försent, är ju åtminstone en början. Men att sedan bryta sitt löfte är ju ändå relativt mänskligt.
Hur JAG skulle reagera?! Svårt att säga, men jag vet att i några vanvettiga sekunder/minuter/ timmar så kan man lova i princip vad som helst... Som man sedan inte håller! Man lovar att bli en bättre människa, hjälpa till mer, vara godhjärtad mot alla, medan självaste terrorn bultar på dörren. När faran är över och paniken lagt sig har man ingen vidare lust att fullfölja sin ed för det ena, det andra, det tredje.
På återseende!
Ps.
Typ bara jag som skriver... Men aja...
Ds.
GIVAKT!
Paul och Albert Kropp kom till lasarettet tillsammans efter att båda hade blivit skadade. Paul i armen och benet och Albert fick ett skott i sitt ben och var tvungen att amputera det.
De bodde på ett katolskt sjukhus, tillsammans med flera i deras rum. Varje morgon öppnade systrarna dörrarna när de bad, så att de också kunde vara med i bönen. Men de tyckte att det var jobbigt och ville sova.
De som skulle dö skickades ut i dödsrummet så att systrarna hade det lättare att vaka över dem. Men flera dog i deras rum och systrarna hann inte köra ut alla och det fanns bara två sängar i dödsrummet.
Paul fick sitt ben opererat och snart fick han kryckor att gå runt med. I sjukhuset fanns flera våningar och i våningen under dem fanns de som hade underlivs- och ryggmärgsskott, huvudskott och de som hade blivit amputerade på båda sidor.
Till vänster och höger i flygeln fanns de som hade käkskott, gasangripna, näs-, öron- och halskott. Blinda och lungskott.
Lasarettet visar hur skadad en människa blir av krig och Paul förstår inte hur folk fortfarande kan leva och gå vidare i sitt liv. Han tänker att det här lasarettet är bara ett av hundratusentals i Tyskland, Frankrike och Ryssland. Allt skrivet, tänkt och gjort är meningslöst när detta är möjligt.
Paul känner inget annat i sitt liv än förtvivlan, död, ångest och lidande. Han ser hur människor dras mot varandra och låter sig dödas och hur man uppfinner vapen för att göra allt mer på ett ''smart'' sätt och längre. Paul tänker vad det ska bli av dem när kriget är slut, det enda de har lärt sig är att döda. Det var deras första jobb i livet.
Jag tycker att krig förstör allas liv, speciellt soldaternas. De blir omänskliga och har ingenting att leva för längre. De skadas för livet bara för att de som regerar i länderna hatar varandra och förklarar krig. Oskyldiga människor är tvungna att döda varandra och överge sina familjer.
Om jag var en soldat och dödade andra och blev skadad och hamnade på lasarettet skulle jag inte vilja leva längre. Jag skulle bli som Albert och inte förstå vad jag levde för. Livet består bara av lidelse och depression. Att leva skulle bara vara ansträngande och ångestfullt.
Tjänare mors Jonas Steinbeck!
Dina tankar kring kriget och dess konsekvenser är väldigt humanistiska (mänskliga) och jag tror de allra flesta tycker och tänker som du. Jag förstår att när man hänsynslöst dödar och skadar andra människor, och sedan själv hamnar i dödsbädden måste det vara en enorm tankeomställare. Paul börjar fundera lite djupare, om att det är flera som ligger i samma skyttegrav som han (istället för samma båt) och han vet att han är skyldig till att soldater i hans ålder hamnar där han ligger. Albert däremot går ännu djupare och vill ta sitt liv, som du beskrev i ditt inlägg.
Jag håller med dig om att Paul var tvivelaktig till att kunna återgå till sitt normala liv, som soldat, som dödsmaskin.
Jag håller dock inte med om att jag skulle vilja lämna jordlivet bara för att jag hamnat på sjukhus. Visst, under fruktansvärda förhållanden, men jag skulle nog, personligen, försöka gå vidare. Det gick ju trots allt inte lika hemskt som för Kropp...
Hej, hej på er alla!
Vår protagonist verkar utsättas för allt svårare prövningar! Paul har redan sett döden under krigets gång, men i kap 9, ser dödandet rakt in i hans ögon.
Under en patrull bakom fiendens linje hamnar Paul mitt i en artilleriattack. Han gömmer sig i en stor krater och spanar därifrån. Efter ett tag eskalerar striden och Paul hör fotsteg då och då som hastar förbi hans krater. Han blir rädd och vågar knappt röra sig.
Plötsligt faller en fransk soldat in i gropen och hamnar rakt ovanför Paul. Utan att hinna tänka efter hugger Paul till med en dolk. Först efteråt förstår Paul hur allvarliga soldatens skador är. Han grips av djup ånger och förbinder honom. Paul hoppas av hela sitta hjärta att de båda kan bli räddade, men den franska soldaten dör av sina skador i Pauls armar. Paul greps av djup sorg och förtvivlan. Istället för att se fransmannen som en fiende, såg han framför sig en människa, en kamrat. I soldatens plånbok hittade Paul hans namn, adress och familjefoton. Paul bestämmer i den stunden att kämpa för att en sådan meningslöst dödande inte skulle upprepas i framtiden. Paul vill hjälpa den avlidnes familj efter kriget, känner ett stort moraliskt ansvar. Efter några timmar lyckas han ta sig till sin sida av frontlinjen. Paul berättar om det inträffade för sina kamrater, som försöker resonera och trösta honom.
Dagarna går och minnet om den döda soldaten börjar blekna. Paul är fortfarande i krig och där finns det inte plats för reflektion eller möjlighet att bearbeta de svåra känslorna. Kriget handlar om överlevnad. Känslorna måste glömmas bort.
Hur skulle jag reagera i den situationen?
Jag tror att jag skulle reagera på ett liknande sätt och inte bara jag. Människor brukar förtränga svåra och dramatiska upplevelser. Detta är en mekanism som hjälper skydda tillfälligt vårt psyke.
